Lite funderingar bara
Jag har kommit på att de mest intressanta människorna är de som lever på utkanten.. Inte precis som de i 100 höjdare, många där är riktiga.. extremister? Nej, inte såna utan jag syftar på dessa människor som dag ut och dag in lever på utsidan av vårt samhälle, på en plats där de inte syns..
Komplicerat?
Nej, inte särskilt.
Ta t.ex. Anna, 35 år.
Hon bor i en lägenhet i en storstad [eller en liten] med grannar på varje sida om sin lägenhet. Varenda dag passerar hon minst 2 grannar. Men de hälsar aldrig.
En dag försvinner Anna spårlöst. När polisen frågar grannarna om henne, så säger de: Vem? Har det bott en ung, söt tjej här, bredvid min dörr?
Nu behöver det ju inte bli så dramatiskt att hon bokstavligt talat försvinner , men vad jag menar är att det faktiskt bor folk runtomkring oss som vi aldrig skulle minnas ansiktet av om någon frågade oss om dem.
Hur kommer det sig att det är så? Att människor kan gå om en på gatan utan att vi får veta ett skit om dem.
Tänk, varje människa är ett enastående mästerverk, varje människas liv en otrolig historiebok...
En annan sak jag har tänkt på är, hur kommer det sig att vi tar åt oss mer av att våra vänner har en dålig dag än en kassörska?
Jag menar, om jag är på en affär och kassörskan är otrevlig så visst, jag är sur i några timmar efteråt [men det är jag, och jag är en aning långsint] men sen går det över, sen tänker jag inte mer på henne än vad jag åt för 2 veckor sen.
Är däremot en av mina vänner snäsiga och tjuriga en dag så kan jag grubbla ihjäl mig i flera veckor tills personen säger vad det är. Jag kan ta åt mig personligen av att en kompis låter mig vara den första som får ta emot mjölken när den rinner över i bägaren. Egentligen kanske det inte ens gällde mig, utan en oväntad räkning som damp ner i brevlådan. Jag råkades bara vara på plats vid fel tidpunkt?
Förstår ni?
Beror det på att man står känslomässigt ens vänner nära och kassörskan enbart är en person man byter handling med? Eller beror det på att man oftast har förhoppningar om att ens vänner jämt ska vara på tiptophumör?
Ja, inte vet jag.. Jag vet bara att jag är väldigt tacksam över att ha en del nära och kära som jag kan bli arg på ibland och muttra över i ensamhet ibland.. Men också att jag har några som jag vet älskar mig för den jag är, vilket självklart är detsamma..
Puss på mina kottar!
[Dagens citat: "Kattens favoritmat är spagetti och musbullar]
Komplicerat?
Nej, inte särskilt.
Ta t.ex. Anna, 35 år.
Hon bor i en lägenhet i en storstad [eller en liten] med grannar på varje sida om sin lägenhet. Varenda dag passerar hon minst 2 grannar. Men de hälsar aldrig.
En dag försvinner Anna spårlöst. När polisen frågar grannarna om henne, så säger de: Vem? Har det bott en ung, söt tjej här, bredvid min dörr?
Nu behöver det ju inte bli så dramatiskt att hon bokstavligt talat försvinner , men vad jag menar är att det faktiskt bor folk runtomkring oss som vi aldrig skulle minnas ansiktet av om någon frågade oss om dem.
Hur kommer det sig att det är så? Att människor kan gå om en på gatan utan att vi får veta ett skit om dem.
Tänk, varje människa är ett enastående mästerverk, varje människas liv en otrolig historiebok...
En annan sak jag har tänkt på är, hur kommer det sig att vi tar åt oss mer av att våra vänner har en dålig dag än en kassörska?
Jag menar, om jag är på en affär och kassörskan är otrevlig så visst, jag är sur i några timmar efteråt [men det är jag, och jag är en aning långsint] men sen går det över, sen tänker jag inte mer på henne än vad jag åt för 2 veckor sen.
Är däremot en av mina vänner snäsiga och tjuriga en dag så kan jag grubbla ihjäl mig i flera veckor tills personen säger vad det är. Jag kan ta åt mig personligen av att en kompis låter mig vara den första som får ta emot mjölken när den rinner över i bägaren. Egentligen kanske det inte ens gällde mig, utan en oväntad räkning som damp ner i brevlådan. Jag råkades bara vara på plats vid fel tidpunkt?
Förstår ni?
Beror det på att man står känslomässigt ens vänner nära och kassörskan enbart är en person man byter handling med? Eller beror det på att man oftast har förhoppningar om att ens vänner jämt ska vara på tiptophumör?
Ja, inte vet jag.. Jag vet bara att jag är väldigt tacksam över att ha en del nära och kära som jag kan bli arg på ibland och muttra över i ensamhet ibland.. Men också att jag har några som jag vet älskar mig för den jag är, vilket självklart är detsamma..
Puss på mina kottar!
[Dagens citat: "Kattens favoritmat är spagetti och musbullar]
Kommentarer
Postat av: morsan
Vilka funderingar som rör sig i ditt huvud :-) Jag vet vilken händelse du pratar om med kassörskan och visst är det så att man kanske borde tänka mer på alla sina medmänniskor och inte bara dem som står en nära. Men jag tycker att viktigast är nog att ha en öppen relation med sina vänner så att man prata om det som trycker...det gör man ju kanske inte med främmande människor. Kram
Postat av: Jenny
Jadu det är riktigt mysko funderingar du har =) Tror du skulle behöva komma ut lite så du inte tänker så mycket eller nåt..
Trackback
