Melodifestival, tomhet, Mamma och Stockholm
Jag har precis kollat på melodifestivalen, och jag är jävligt sur.. hör ni det? JÄVLIGT SUR!!!
Nu kommer Carola att bli ännu större diva, ännu kaxigare än innan.. och det gillar vi inte... usch och fy...
Jag satt och höll tummarna för BWO och Andreas Johnsson.. Helt klart värda vinnare.. men neeeeejdå.. då kommer ovannämnda in och snor vinsten, precis under näsan på dem.. dumma dumma hon...
Jag har känt mig låg de sista veckorna här, och känt mig otroligt ensam trots allt sällskap jag har haft.. Känslor har irrat omkring och jag har inte riktigt hängt med upp och ner i svängarna..
Men det var i söndags natt som allting brast och jag ringde min mamma och bara storgrät. Just då kunde jag inte ta in vad det var som var fel, och jag blev rädd för mina egna tankar och känslor.
Nu, ca en vecka senare så har jag insett problemet bakom, och det är iaf en tröst i allt det mörka.
Men det värsta är att det är min älskade mamma som har hamnat i kikarsiktet. Jag har gråtit många nätter, just för att jag inte kan hantera mina tankar om henne och mig själv. Min älskade mamma som har gett mig allt jag behöver och mer därtill. Min älskade mamma som öppnade sitt hem och hjärta för mig när jag brakade igenom. Min älskade mamma som gör allt för att jag ska vara lycklig.
Hon stoppade om mig häromdagen och jag ville så gärna krama om henne hårt, men det enda jag tänkte var låt mig vara... :o(
Hon städade min lägenhet när jag var i Stockholm (återkommer till resan senare), hon diskade och hon ansträngde sig och gjorde hembakt pizza, bara för min skull. Hon är den underbara mamma som jag älskar... men just nu, så är jag alldeles...tom?...
Det är inte mycket jag gläds åt just nu.
Jag ser på henne att hon verkligen försöker göra allt för att jag ska bli glad igen, och det är det som gör mig illa.
Det finns ingenting i hennes sätt att vara på som stör mig och därför vill jag inte tänka dumma saker om henne och jag vill inte irritera mig på henne. Jag vill inte heller störa mig på saker som hon inte kan göra något åt..
Men det är väl allt från förr som spökar och det måste väl få ta sin tid. Och jag vet att min mamma älskar mig oavsett vad för tankar som än dyker upp när jag ska sova, när jag kollar på tv, vad som helst...
Jag vet att hon lider med mig, att hon älskar mig med eller utan demoner.
Du vet mamma att när detta är över så kommer vi båda att vara starkare... För drabbar det en, så drabbar det alla.. Och du vet också att oavsett hur du ser ut, ful som snygg, degig (det är ditt egna ord) eller full av Botox..(vilket du får lova att aldrig bruka ;o) ) , röd, vit, randig eller konstig... så är du den mamma jag vill ha. Här och nu så är inte mina ideér speciellt logiska eller rationella.. det är de små djävlarna i mitt huvud som talar, och dessa får flytta när tiden är inne för mig att må bra igen...
Stockholmsresan då... jag var tvungen att komma ifrån V-ås, ifrån mamma, och lämna tryggheten bakom mig för att få hämta energi.
Jag ringde en av mina närmaste vänner (S kan vi kalla henne) och med gråten i halsen frågade jag om hon ville möta upp mig på sthlm´s station.
Hon lät lite undrande, men sa ja visst självklart. Så jag lämnade V-ås tågstation 18:54 i onsdags kväll och med mig hade jag en resekamrat... Jeeves närmare bestämt.
Tyvärr droppade hon i Sumpan, så det var bara att vinka hej då...
Resan fortsatte till Stockholms central och där mötte jag upp S, som i sin tur hade en kompis med sig. Jag försökte hålla tillbaka tårarna, kanske är jag larvig, men vem vill börja storböla inför 1000000 främlingar?? Jag höll mig skapligt bra långt in på kvällen, men när S´s kompis hade gått och lagt sig så kom tårarna igen. Hon höll om mig och jag kunde inte sluta när jag väl hade börjat.
Det var så skönt att prata med någon som inte dömer, inte kommer med dumma kommentarer, utan helt enkelt lyssnar.
Hon ställde verkligen upp på mig till 100%, och jag älskar henne för det.
Nu är jag tillbaka i Västerås, och saker och ting har börjat röra sig i mitt huvud igen, men jag är på rätt väg...
Den 28/3 ska jag iväg till psykologen och kanske börjar det hända, det jag hela mitt liv har längtat efter omedvetet.
Nu kommer Carola att bli ännu större diva, ännu kaxigare än innan.. och det gillar vi inte... usch och fy...
Jag satt och höll tummarna för BWO och Andreas Johnsson.. Helt klart värda vinnare.. men neeeeejdå.. då kommer ovannämnda in och snor vinsten, precis under näsan på dem.. dumma dumma hon...
Jag har känt mig låg de sista veckorna här, och känt mig otroligt ensam trots allt sällskap jag har haft.. Känslor har irrat omkring och jag har inte riktigt hängt med upp och ner i svängarna..
Men det var i söndags natt som allting brast och jag ringde min mamma och bara storgrät. Just då kunde jag inte ta in vad det var som var fel, och jag blev rädd för mina egna tankar och känslor.
Nu, ca en vecka senare så har jag insett problemet bakom, och det är iaf en tröst i allt det mörka.
Men det värsta är att det är min älskade mamma som har hamnat i kikarsiktet. Jag har gråtit många nätter, just för att jag inte kan hantera mina tankar om henne och mig själv. Min älskade mamma som har gett mig allt jag behöver och mer därtill. Min älskade mamma som öppnade sitt hem och hjärta för mig när jag brakade igenom. Min älskade mamma som gör allt för att jag ska vara lycklig.
Hon stoppade om mig häromdagen och jag ville så gärna krama om henne hårt, men det enda jag tänkte var låt mig vara... :o(
Hon städade min lägenhet när jag var i Stockholm (återkommer till resan senare), hon diskade och hon ansträngde sig och gjorde hembakt pizza, bara för min skull. Hon är den underbara mamma som jag älskar... men just nu, så är jag alldeles...tom?...
Det är inte mycket jag gläds åt just nu.
Jag ser på henne att hon verkligen försöker göra allt för att jag ska bli glad igen, och det är det som gör mig illa.
Det finns ingenting i hennes sätt att vara på som stör mig och därför vill jag inte tänka dumma saker om henne och jag vill inte irritera mig på henne. Jag vill inte heller störa mig på saker som hon inte kan göra något åt..
Men det är väl allt från förr som spökar och det måste väl få ta sin tid. Och jag vet att min mamma älskar mig oavsett vad för tankar som än dyker upp när jag ska sova, när jag kollar på tv, vad som helst...
Jag vet att hon lider med mig, att hon älskar mig med eller utan demoner.
Du vet mamma att när detta är över så kommer vi båda att vara starkare... För drabbar det en, så drabbar det alla.. Och du vet också att oavsett hur du ser ut, ful som snygg, degig (det är ditt egna ord) eller full av Botox..(vilket du får lova att aldrig bruka ;o) ) , röd, vit, randig eller konstig... så är du den mamma jag vill ha. Här och nu så är inte mina ideér speciellt logiska eller rationella.. det är de små djävlarna i mitt huvud som talar, och dessa får flytta när tiden är inne för mig att må bra igen...
Stockholmsresan då... jag var tvungen att komma ifrån V-ås, ifrån mamma, och lämna tryggheten bakom mig för att få hämta energi.
Jag ringde en av mina närmaste vänner (S kan vi kalla henne) och med gråten i halsen frågade jag om hon ville möta upp mig på sthlm´s station.
Hon lät lite undrande, men sa ja visst självklart. Så jag lämnade V-ås tågstation 18:54 i onsdags kväll och med mig hade jag en resekamrat... Jeeves närmare bestämt.
Tyvärr droppade hon i Sumpan, så det var bara att vinka hej då...
Resan fortsatte till Stockholms central och där mötte jag upp S, som i sin tur hade en kompis med sig. Jag försökte hålla tillbaka tårarna, kanske är jag larvig, men vem vill börja storböla inför 1000000 främlingar?? Jag höll mig skapligt bra långt in på kvällen, men när S´s kompis hade gått och lagt sig så kom tårarna igen. Hon höll om mig och jag kunde inte sluta när jag väl hade börjat.
Det var så skönt att prata med någon som inte dömer, inte kommer med dumma kommentarer, utan helt enkelt lyssnar.
Hon ställde verkligen upp på mig till 100%, och jag älskar henne för det.
Nu är jag tillbaka i Västerås, och saker och ting har börjat röra sig i mitt huvud igen, men jag är på rätt väg...
Den 28/3 ska jag iväg till psykologen och kanske börjar det hända, det jag hela mitt liv har längtat efter omedvetet.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vi får ta oss igenom det här på gott och ont tillsammans
Puss
Trackback