MrsElmo - The one and only

Jag har ju sommarjobbat på ett äldreboende i somras.. Jag gick in med inställningen "detta.. kommer jag aldrig klara av"..
Ja, så fungerade jag då och en gnutta av det kommer jag alltid att bära med mig. Vill man leka med mig så får man ta mig för det, jag kan inte ändra den jag är.. Leave me alone if you dont want to play my game..

"Du måste klara av det här nu, du har faktiskt praktiserat här i hela FYRA veckor"
"Fan Micaela, det går alldeles för sakta, öka takten"
"Va fan, varför har du inte laddat upp med tvättlappar och blöjor!?"

Nu låter det som jag fick skäll jämt, men så är det inte. Det var just dessa kommentarer som fick mig att bestämma mig, vill jag vara kvar här så måste jag visa vad jag går för. Och det gav resultat.
När jag var förbi jobbet i måndags så sa M att jag hade fått beröm och jag sken upp som en sol. Då kan jag ju inte ha gjort så illa ifrån mig, tänkte jag.
Det visade sig senare att berömmet kom ifrån en person, S,  som jag aldrig trodde skulle säga något positivt om mig. Kanske berodde det på att det var S som skällde mest på mig i början, som fick mig att känna mig helt inkompetent. 
S är dock en väldigt trevlig person, som i slutet av mitt sommarjobb var ett enormt stöd och jag visste att jag alltid kunde förlita mig på henne. Det var tack vare henne som jag vågade mig på att ringa Vikarieförmedlingen och på så vis kanske fortsätta på jobbet, som timvikarie.  
Tydligen går cheferna runt efter att sommarjobbarna har slutat och frågar, vilka ska vi ha kvar och vilka ska vi "slänga"? S hade då sagt att jag var seg m.m i början, men att jag helt klart nu var någon att spara, då jag har växt in mig i jobbet.
Ett stort tack S, för att du faktiskt trodde på mig och därför med gott samvete kunde säga så till chefen. Det värmde enormt mycket, ska du veta =).
Var hemma hos S i tisdags och tog en fika.. Riktigt nice ska jag säga.. Hennes pojkvän var hemma också, även han en trevlig människa..

I övrigt så tog alla väl hand om mig. Synd bara att min handledare under praktiken, G, inte längre var kvar på avldelningen utan hade flyttat två våningar ner.
Så nu i måndags när jag var förbi och skulle lämna in passagekortet så ville jag inte gå därifrån utan att säga hejdå till henne. Vi snackade ett tag och jag fick lova att ringa henne om jag skulle komma tillbaka... Hoppas på att jag isf får jobba med henne någon gång, asskön människa..

Tänk, ibland kan man sakna de människor mest som man aldrig trodde att man skulle komma nära... 

I vilket fall, jag slutade som sagt i lördags och en större saknad har jag inte känt sen jag slutade allmänna linjen på Tärna 2004.
Jag kommer sakna var och varenda en av de arbetskamrater som i slutänden trodde på mig och som fick mitt självförtroende att växa..

kram, tjing och...ehh.. bye...
På återseende!

With a lot of love, MrsElmo - the 1 and only

Ska man försöka sig på att skriva något seriöst och inte fullt så kortfattat nu kanske?

Denna måndag den 6/8-07 började inte så bra dock.. Kände mig låg som en rännsten redan när jag vaknade.. Inte blev det bättre heller då jag insåg att mitt kaffe var slut..[Köpte inget heller så samma sak händer imorgon]
Jaja, tog mig iaf igenom morgonens rutiner, gav Vinte och Brunte mat och hö,klädde på mig, fixade håret till en acceptabel frisyr [inte därmed sagt att den var snygg] checkade att jag hade idkort, bankomatkort och busspengar med mig och så tog sig slöhunden ner till bussen [vilket också retade upp mig,jag hade ju bestämt mig för att promenera! ] Väl där rann det mesta av mig, kände mig liksom likgiltig inför provet som jag skulle skriva [som tack o lov kändes som att det gick bra]
Det enda som egentligen slog mig där vid busshållplatsen var att livet inte varar för evigt och att jag inte har skött om det liv, den enda liv jag har ordentligt.
Hela tiden har det känts som jag lever i en glasbubbla, betraktandes livet utanför. Visst känns det bättre idag än för något år sedan, men ändå så är det något som saknas.. Kunde jag så skulle jag förklara för mig själv att saker och ting inte bara ramlar ner från himlen, man måste kämpa för att nå målet.. Men vilket ska jag bekämpa först?
Jag har  tre mål som jag strävar efter att nå, men som dessutom är livsnödvändiga för min hälsa:

Rökningen - Jag vill verkligen komma så långt att jag vill sluta röka.. Men än så länge så vill jag inte sluta trots att jag börjar känna konsekvenser av det..

Maten/Godissuget - För både min hälsas skull och för mitt självförtroende borde jag nå min idealvikt.. Men hur ska jag nå dit? "Sluta ät en massa godis".. "Börja röra på dig".. "ät hälsosamt".. Ja, många råd är goda men det hjälper inte mig att komma dit jag vill.. Den enda som kan göra något alls är jag själv.. Måste börja träna igen..

Höja självförtroendet -  Allt började så bra för drygt ett år sedan, och sen.. ja sen rann det mer eller mindre ut i sanden.. Visst är jag gladare nu och har ett bättre självförtroende men jag börjar backa mer och mer.. Not good..Not good at all...   

Når jag bara ett av målen så är hälften vunnet.. Då har jag bevisat för mig själv att jag kan..

Fick också veta en annan sak idag som gör mig förbannad på den som nu styr över denna ruttna värld..
Det är aldrig rätt när oskyldiga får sig en känga av Satan och Gud skrattar, speciellt inte barn..  


Men för att komma till det positiva:
Jag har börjat trivas på jobbet, nu får vi se om det blir en vecka längre än beräknat.. Men det säger man väl inte nej till? Det är inte varje dag man blir tillfrågad om jobb.. =)  Blir det inget mer där så får jag höra mig för på andra ställen. Nu vet jag iaf skapligt hur rutinerna går till...

Och så hörde en person av sig idag som jag inte hört något av på väldigt länge, vilket var jävligt oväntat men trevligt..