MrsElmo - The one and only

ett leende är inte ett leende, utan inre lycka...

Efter att ha spenderat ett dygn i Göteborg, är jag nu tillbaka i V-ås.. Jag har insett att Gbg är bra för min själ.. Det kanske låter flummigt, men så är det..
Hela staden andas frihet på nåt sätt.. Sen bor min morbror med familj, där vilket inte gör saken sämre heller.. :o) De var så gästvänliga, och fast jag brukar ha lite svårt för barn så föll jag för morbrors flickvän´s barn, Anton, en grabb på 8 år...
Han visade mig hur Pokémonspel går till och som jag förstod det så är det lite som ett strategispel..
Sen har jag ju fått en kusin också, lilla Annie.. Hon är inte äldre än 1 månad och är bland det sötaste jag har sett. Så nu har jag 3 kusiner [Inte så lilla T, och så självklart S]
Och Anton, som är som min låtsaskusin då kan man säga.. 
Kul när släkten växer på alla håll och kanter :o)

 
Bortsett från min underbart sköna helg i Göteborg, så är jag lite nere.. Jag kanske inte får min efterlängtade lägenhet. Pratade med min läkare idag och hon ville inte alls skriva ut ett intyg på att jag har astma om det gäller för lägenhetsbytet.
Då ska min medicinering tittas över och jag ska få tid hos en lungdoktor eller vad det hette..
Det är så typiskt!
Jag har ramlat ner i ett hål.. Jag vill inte gå på socialbidrag, som jag tyvärr måste fortsätta med så länge jag är feg och inte vågar skaffa mig ett jobb som alla andra.. Och så länge jag går på soc.bidrag är jag tvungen att följa deras regler [vilket är förståeligt] som i sin tur trycker ner mitt självförtroende på botten, då jag känner mig misslyckad och allmänt dum i huvudet..
Nu kommer det säkert komma kommentarer om att jag inte är dum i huvudet eller liknande, men det är så jag känner mig. De jag känner är "några".. De har jobb/skola, familj [bortsett från mamma, pappa, syskon], skapligt bra ekonomi och har lite skinn på näsan.. Självklart behöver inte det betyda att de är 100% lyckliga varje dag, men det borde iaf göra livet lite drägligare..  

Min mamma gör allt för att jag ska ha det bra, på alla sätt och vis.. Jag såg hur det riktigt knakade i huvudet på henne, då hon försökte komma med ideér hur jag skulle kunna göra för att ändå flytta, nu när det är så pass få månader kvar till jag (iaf borde) får mina pengar. Mina äckligt efterlängtade pengar...
Det är inte pengarna i sig som är äckliga.. Det är min längtan efter dem, som om jag tror att jag kommer bli lyckligare med dem.. Sen kan man ju inte komma ifrån att saker och ting blir lättare om man har pengar.. Men 100% lycka finner man nog inte i papperslappar.. Det är nog bara människor sinsemellan som kan skapa lycka.. Vänner, par, familjer.. Dessa förhållanden utan känslor är dömda att misslyckas.